Kämpa mot ljuset
Jag fick ett återfall igår. Inget alltför hemskt men fick tillbaka den där känslan av att jag är totalt överflödig i världen. Skulle det kanske gå bättre om jag var borta? Om jag inte fanns och alla kunde leva sitt eget liv utan mig som förstör? En sådan natt har jag haft... Som tur var märkte en kompis det, och har spenderat hela natten med mig.. Du är underbar och ovärdelig :)
När han for imorse och jag for mot skolan mådde jag bättre. Det är posetivt att jag är glad på skolan och med vänner iaf.. Nätterna löser sedan, hoppas jag.
Jag har typ börjat inse att jag kanske klarar igenom det här om jag inte bryter ihop. Att detta ska nog gå om jag inte ger upp. Så länge jag kämpar och försöker må bra så kommer det fixa sig.
Bara man kämpar så ser man snart ljuset i tunneln! :)
Hitta tillbaka!
Hon jag var tidigare, innan jag började gymnasiet. En tjej som la fram vilka kläder hon skulle ha dagen innan. Som tog tid på morgonen att sminka sig och fixa håret. En person som säger: "Vet du vad? Sure, du kan kalla mig tjock och ful. Who cares? Ta hand om dina egna problem"
För tjejen jag varit på sista tiden är inte jag. Inte ens i närheten... Jag mena, den riktiga jag är någon som aldrig tackar nej, som ständigt försöker och som kämpar för att må bra. Senaste tiden har jag mest lagt allt åt sidan och blivit en spegel. Mår dom runt om mig bra, mår jag bra, vill dom runt om mig göra något, hakar jag på även om jag inte borde.
Detta har fått mig att undra.. Om jag varit mig själv, skulle Pingvinen stannat? Eller skulle han flytt mkt tidigare? Eller skulle saker gått som dom gick ändå?
En sak vet jag, och det är att jag kommer klara mig. Jag ska inte försvinna!
Jag saknar den gamla Sara. Men jag ska hitta henne. Hur länge det än tar.. Och det att jag är villig att kämpa har fått mig att inse.
Att jag är stark i mig själv, jag måste bara hitta tillbaka.
